Bakgrund

Det finns vissa författare och filosofer som lyckas skapa en aning hos läsaren att “man kommit hem”. De själva och deras skrifter finns där som en trygg hamn sedan man varit ute på upptäcktsresande i “främmande land”. För mig tillhör J.R.R. Tolkien denna kategori. Hans böcker, framförallt Sagan om Ringen (i äldre upplagor översatt till Härskarringen), är både en terapi mot samtiden, liksom de ständigt ger nya aha upplevelser. Jag blev därför glatt överaskad när jag fick kännedom om att den nu levande och världsberömde katolske filosofen Peter Kreeft skrivit en bok med titeln: “The Philosophy of Tolkien – The Worldview behind the Lord of the Rings” (2005, Ignatius Press). Detta blir det första av flera inlägg i vilken jag vill komma närmare Tolkiens filosofi och världsbild. Jag kommer här inte enbart att utgå från Peter Kreeft, utan även från andra författare och mina egna funderingar kring ämnet.

Kort om J.R.R Tolkien

John Ronald Ruel Tolkien (1892-1973) är förmodligen mest känd som fantasygenrens fader. Det är tack vare Tolkien som vi idag en uppsjö med litteratur, rollspel och datorspel med hobbitsar, dvärgar, älver, trollkarlar och orker. Visst finner vi flera av dessa väsen i äldre indoeuropeiska berättelser, men deras moderna gestaltning och tolkning härstammar onekligen från Tolkiens författarskap (jämför t.ex. älverna hos Shakespeares “En Midsommarnattsdröm” med Tolkiens “Sagan om Ringen” så finner ni betydande skillnader).

Hos Tolkien ingår den indoeuropeiska sagotraditionen i en förening med en kristen filosofi. Tolkien, som var djupt troende katolik av den traditionella sorten (han kritiserade öppet den nya mässordningen efter Vaticanum II), lyckas faktiskt väva in en hel världsbild (weltanschaung) i berättelsen. Ja, mer än så. Han för in lingvistiska, estetiska, politiska, etiska, ekologiska och andliga ideal. Tolkien, som var en stor kritiker av det moderna samhället för dess industrialism, teknikfixering och mål-medel rationalitet, ville lyfta fram verkligheten. Detta låter måhända som en paradox – är inte Tolkien en fantasyförfattare? Var finns enter, älver, orker och hobbitsar i verkligheten?  Svaret på denna fråga kommer nedan.

Tolkiens kosmologi

Kosmologi är ett område inom filosofin som vi knappt längre hör talas om eftersom de flesta filosofer lämnat över dessa frågor till naturvetenskapen. Ändå finns vissa filosofiska frågeställningar inom kosmologin fortfarande kvar. Två av dessa är vetenskaps- och kunskapsteoretiska frågor (vetenskapsfilosofi och kunskapsteori), en annan icke-kvantifierbara frågor som naturens och Universums skönhet.

Enligt Tolkien finns det en skillnad mellan science-fiction genren och fantasy. Fantasy utgår från verkligheten som vi ser den. Användadet av fantasi och berättelser är avsedda att göra verkligheten mer klar och begriplig genom att “doppa den i mytens och det främmandes värld”. En annan katolsk filosof G.K. Chesterton skriver:

The fairy-tale philosopher is glad that the leaf is green precisely because it might have been scarlet. He feels as if it had turned green an instant before he looked at it. He is pleased that snow is white on the strictly reasonable ground that it might have been black. Every colour has in it a bold quality as of choice; the red garden roses is not only decisive but dramatic, like suddenly spilt blood.  (Orthodoxy, Ignatius Press, 1995, sid, 64)

Tolkien, troligtvis inspirerad av Chesterton, instämmer:

“We need recovery. We should look at green again and be startled anew (but not blinded) by blue and yellow and red…Recovery is a re-gaining – regaining of a clear view…”seeing things as we are (or were) meant to see them”…We need to clean our windows; so that the things seen clearly may be freed from the drab blur of triteness”. (J.R.R. Tolkien On Fairy-Stories, sid 57-58)

I generell mening finns det två olika attityder till verkligheten och livet. Den ena attityden kan exemplifieras med Hamlets dialog med Horatius: ”There are more things in heaven and on earth that are dreamt of in your philosophy, Horatio.” Denna attityd ser på verkligheten med förundran. Personer tillhörande denna kategori förundras över bladens gröna färg och skogens dofter. Intressant nog delas den även av många vetenskapsmän och filosofer. Albert Einstein lär ha sagt att: “…den som inte ser på verkligheten med förundran, har inte förstått någonting”. Denna attityd innebär att man tror att det finns fler saker i himmelen och på jorden än man kan förstå och begripa. 

Den andra attityden ser omvänt på saken. För personer som tillhör denna kategori finns det färre saker i verkligheten än i våra tankar. Här är de flesta av våra trosföreställningar blott myter, drömmar, felslut och fantasier. Detta är skeptikerns och pessimistens filosofi. Det är en filosofi som också rör makt och rädsla i den meningen att det som skeptikern inte har förnuftiga skäl att tro på, avvisar han och vill inte ens höra talas om. I extrema fall leder detta till solipsism, en bristande tro på att något överhuvudtaget existerar, inklusive jaget.

Den senare inställningen brukar med tiden bli stängd för allt som faller utanför förnuftets kontroll medan den förra är öppen för en verklighet som ligger utanför sinnena och den egna fattningsförmågan. För skeptikern är bladet kanske inte ens grönt, eftersom färgen grön kan betvivlas. Skogen är bara skog och träden bara träd, om ens det. Härifrån kan man känna igen vår egen tidsanda och vad Juan Donoso Cortés kallade ”Västerlandets två faser”. I den ena fasen bejakade europén tron på en ogripbar verklighet, full av väsen och föreställningar som hon inte kunde inordna i ett rationellt system. I den andra fasen förnekade hon allt hon inte själv kunde kontrollera, manipulera och råda över. Skogen saknade plötsligt liv och väsen. Det saknade värde eftersom värde förvandlades till ett “mystiskt begrepp” som inte var sant eftersom det inte kunde mätas.

Edmund Burke fällde härom en berömd mening:

…ridderlighetens tidsålder är förbi. Sofisternas, ekonomernas, kalkylernas tidsålder har kommit i dess ställe och Europas ära är slocknad för alltid.

- Edmund Burke (citerad i “Tankar om Västvärldens Vishet”, Gunnar Adler-Karlsson, Fälth och Hässler AB, 2001)

Tolkien tillhörde onekligen dem som trodde på en verklighet utanför hans egna begrepp, en verklighet som t.om. blir mer verklig med fantasins hjälp:

For creative Fantasy is founded upon the hard recognition that things are so in the world as it appears under the sun; on a recognition of fact, but not a slavery to it…If men really could not distinguish between frogs and men, fairy-stories about frog-kings would not have arisen. (ibid, sid 54-55).

För Tolkien är naturen levande. Här finns ingen sträng uppdelning mellan människan “här” och tingen “där”. Allt i naturen har en egen “personlighet”. Sedan Descartes har européerna gjort en knivskarp distinktion mellan medvetande och materia, kropp och själ och fysiskt och andligt som om de vore åtskilda kategorier som inte har någonting gemensamt. Före Descartes såg man verkligheten på ett annat sätt. Det fanns en kategori mellan medvetande och materia, mellan kropp och själ och fysiskt och andligt som vi för enkelhetens skull kan kalla “liv”. Livet band samman allt till en enhet och allt var genom livet i någon mening besjälat. Denna uppfattning finner vi såväl i hedendomens som i den traditionella kristendomens (ortodoxins och katolicismens) förhållande till naturen. När Tolkien ger Fangorn liv, vill han (med fantasins hjälp) visa en aspekt av naturen som den moderna mål-medel rationaliteten inte ser eller vill kännas vid. För Descartes var t.om. djuren “komplicerade maskiner”. För Tolkien hade t.om. bergen egna personligheter, t.ex. det grymma berget Caradharas. För Tolkien begår Saruman en synd mot “livet” när han hugger ner Fangornskogen för att få bränsle till sin industriella vapentillverkning (mål-medelrationalitet). Han syndar mot naturen när han korsar orker med “grymma män” och skapar Uruk-hai. I den ortodoxa kyrkan räknas allt missbruk av naturen som en synd mot Gud. Naturen är inte bara levande, den genomsyras av Guds energier, olika andeväsen och liv.       

Hobbitsarna är närmare naturen än älverna. De bor t.om. i jordhålor och älskar allt som växer. Älverna är transcendenta till naturen, deras egentliga hemland är inte den naturliga världen och de måste till sist lämna Middle earth för att bege sig till de grå hamnarna. Å andra sidan är älverna närmare naturen än människorna. Älverna var dem som “väckte” träden och lärde dem att prata. Älvernas relation till naturen kan beskrivas med orden konst och skönhet. Deras “magi” syftar till att skapa skönhet och konst av naturen, utan att förstöra eller i grunden förändra dess olika essenser (som fallet är med Saruman). Skogsälvernas hem i skogen är en mystisk och levande plats där trädens liv och väsen utgör själva byggnadsstenarna. Med ett teologiskt begrepp är det fråga om kompenetration av det transcendenta och immanenta på en och samma plats (liksom himmelriket med Kristi egna ord är “här” i reell mening och samtidigt “långt ifrån oss” och ogripbart för förståndet”). Galadriels hem är både naturligt och “över”naturligt samtidigt – men aldrig onaturligt. Onaturligt och förgiftat är däremot Saurons Mordor där aska regnar från himmelen och allt är lika livlöst som  vår moderna asfalt. I denna mening är det Sauron och Saruman som “flyr” från verkligheten då de vill manipulera den och skapa sin egen genom ringens makt. Tolkien vill med detta säga att det är industrikapitalismen och mål-medel rationaliteten som är verklighetsfrämmande då den förstör naturen (verkligheten) för att skapa en annan.

Den art som är allra närmast naturen i Middle-earth och som därför gör uppror mot Sarumans industrikomplex är enterna. Alliansen mellan två jordnära hobbitsar och enterna är förmodligen ingen slump. Även hobbitsarna älskar det som växer, medan människorna och dvärgarna i Middle-earth är mer neutrala. Detta förklaras av Gimlis utfall när de går genom skogen: “Vad kan träd ha att prata om…?”  

Tolkiens samtida författare och vän, C.S. Lewis skrev:

There is something which unites magic and applied science while separating both from the “wisdom” of earlier ages. For the wise men of old the cardinal problem had been how to conform the soul to reality, and the solution had been knowledge, self-discipline, and virtue. For magic and applied science (technology) alike the problem is how to subdue reality to the wishes of men; the solution is a technique.

C.S. Lewis – The abolition of Man, Macmillan Publishing, 1947

Slutsatsen blir således att det inte är Tolkiens filosofi som är eskapistisk, utan den moderna teknologin. Tolkien vill komma “nära” verkligheten med fantasins och mytens hjälp, inte fly från den genom att förändra den.

Barbarerna invaderar Konstantinopel 1453

Vi måste sluta att låtsas som om Europa fortfarande existerar. Det är klart att det finns en geografisk kontinent som fortfarande heter Europa och att det på denna kontinent finns muséer och arktektoniska påminnelser om europeisk kultur - men Europa såsom en andlig, etnisk och kulturell gemenskap finns inte längre. Den har avskaffats i olika omgångar och har idag ersatts med sekularisering, liberalism, materialism och politisk korrekthet som överideologier. På sätt och vis kan vi idag bättre förstå hur bysantinarna eller romarna kände sig när barbarstammarna invaderade deras länder och senare turkarna. Istanbul som är namnet på den stad som tidigare kallades Konstantinopel betyder bokstavligen: “i staden”, och syftar på att fienden intagit Konstantinopels starka fästningar (något som andra barbarfolk inte lyckats med tidigare).

Romarriket och Bysans var Europas nav. Här bevarades och utvecklades det antika arvet – konsten, vetenskaperna, språken och kulturen. Har har vi hjärtat i vad vi idag kallar europeisk kultur. Från 400-talet började barbarerna invadera Romarriket och ta åt sig områden. I olika omgångar intog de självaste Rom. Dessa barbarfolk känner vi under namn som vandaler, avarer, alaner, longobarder, goter, hunner, franker, bulgarer och magyarer. De romerska påvarna stod utan kejsare. Kejsaren hade flyttat till Konstantinopel och var upptagen med sina egna invasioner från ostrogother, bulgarer och perser. Påvarna var därför tvingade att söka sina egna allianser. En sådan allians var med Klodvig, marovingernas konung och den förste av de marovingiska kungarna som anammade kristendomen. Senare slöt påvarna förbund med karolinerna (efter Karl Martell) och Karl den Store förklarades som romersk kejsare år 800.

Även då dessa folkslag, varav en del är europeiska, senare kom att anamma den klassiska kulturen via de romerska imperierna och den kristna religionen, saknade de direkt kontinuitet till antikens högkulturer. Ändå är det dessa, kanske framförallt frankerna och andra germanfolk, som vi idag förknippar med den europeiska renässansen under 1000-1200-talen (den första renässansen i samband med den kyrkliga reformrörelsen inom den påvliga kyrkan). Brottet med Bysans 1054 var dock en avgörande förlust som Europa inte hade råd med. Den som läser bysantinsk historia vet att Bysans mer än något annat imperium vid denna tid stod i direkt kontinuitet med den hellenska civilisationen och kulturen. Frankerna hade “adopterats” till denna kultur via påven, men deras rike kunde inte i kulturella avseenden jämföras med den bysantinska motsvarigheten vid samma tid. Grunden för allt vi idag värderar med begreppet “Europa” kommer från och härstammar från de tre kullarna Akropolis, Rom och Golgotha. Europa är byggd på tre kullar av grekisk filosofi, vetenskap och kultur, den romerska rätten och den kristna tron och moralen. Den bysantinska kulturen utvecklade alla dessa tre delar till en säregen högkultur.

Vi skall samtidigt komma ihåg att germanerna och suiones (svearna) bland dessa prisades av den romerske historikern Tacitus och omtalas även för sin pålitlighet, styrka och heder av bysantinska källor. Germanerna hade dessutom en kultur baserad på ätter och familjegemenskaper som vi idag bör inspireras av.

Den andra Västeuropeiska renässansen (som vi idag brukar kalla “renässanseran”) var ett försök att återvända till en antik kultur som på Europas andra halva redan blomstrade. För Väst kom denna renässans att innebära en sekularisering och förebåda den protestantiska reformationen. I Öst orskade bevarandet av det antika arvet aldrig en motsvarande sekularisering och Bysans hade därför inga liknande protestantiska kuppförsök. Den protestantiska reformationen, påhejad av kungar som ville få kontrollen över kyrkans landområden och rikedomar och makt över kyrkan själv, splittrade Europa ännu en gång och banade vägen för Nordens kulturella isolering. För Norden innebar reformationen en förlust av kontinuitet med den katolska kontinenten.  Tidigare hade klostren och vår egen kyrkoprovins vid Uppsala haft en nära förbindelse och ett nära kulturellt utbyte med det övriga katolska Europa. Flera kända svenskar, bl.a. Ericus Olai, hade studerat teologi i Rom och utmärkt sig för sin skicklighet.  Dessa kontakter kom att begränsans till protestantiska länder efter Gustav Vasa. Det 30-åriga krigets brödramord försvagade ytterligare Europas ställning, inte endast internt utan även gentemot den annalkande faran från turkarna som erövrat Balkan.

Från skolatiken, renässansen och reformationen ser vi en röd tråd fram till 1789 och de sekulariserade humanisternas, liberalernas och socialisternas förstörelser under de kommande två seklen. Dagens massinvandring är endast en logisk konsekvens av att man avskaffat kontinuiteten med Europas antika och kristna rötter.   

Idag befinner vi oss således i ett läge där brottet med antiken och kristendomen fört oss ut i relativismens och modernismens intellektuella och andliga avgrund, parallellt med att vi frivilligt bjudit in Europas forna fiender “i staden”.

Varje kulturs nucleus bärs upp av en andlighet och gemensamma idéer. I vår tid förväntas alla bekänna sig till den politiska korrekthetens, sekularismens och den liberala demokratins idéer. Vår civilisation går under i ett överflöd av materiella bekvämligheter. Den moderna västerlänningen föder få barn och kompenserar detta med massinvandring.  Västerlandets avfall från den kristna tron och den kyrka som var bärare av det antika arvet till barbari är huvudorsaken till förlusten av den västerländska identiteten. Denna förlust har i sin tur öppnat portarna för den etniska och moraliska likgiltighet som är massinvandringens förutsättning. Ett folk som inte uppfattar sig som ett folk kan inte rädda sig självt. Sekularismens ideologier skördar sina frukter i dagens andliga, kulturella och moraliska relativism.

När det talas om hierarkins betydelse för det kristna livet tänker man vanligen på biskopens roll i teologiska och liturgiska sammanhang. Man kan säga att den teologiska aspekten är utgångspunkten för allt tänkande rörande hierarkin i en vidsträckt bemärkelse. Inom ramen för denna lilla artikel utgår vi därför från sagda teologiska aspekt och begrundar två centrala element: biskopens betydelse för enheten och biskopens ansvar för kontinuiteten i det kristna livet.

Det finns ett väsenligt band mellan Kyrkans enhet och hierarkins roll. Det kommer alldeles särskilt an på stiftsbiskopen att förhindra och bekämpa splittring och oenighet bland de troende under hans ledning. Söndring är roten till allt ont i Kyrkans liv. Kyrkofäderna betonar att de troende skall följa sin biskop såsom Kristus följde Fadern.

Ingen borde gå sin egen väg helt oberoende av sin biskop vad det än gäller i Kyrkans liv. De kristna i Urkyrkan var övertygade om att det som godkändes och omfattades av biskopen även var rätt och riktigt inför Gud. Varje område hade sin biskop och de troende visste vem de skulle följa och med vem de skulle vara förenade. Där biskopen befann sig, där skulle hans flock vara omkring honom såsom Katolska kyrkan finns där Kristus finns. Hurudan den konkreta verkligheten sedan var och hurudan den är i dag, kan vara en annan sak, men detta omintetgör icke betydelsen och värdet av fädernas syn på bandet mellan biskopen och de kristnas enhet.

Kontinuiteten är an annan väsentlig faktor och ett centralt drag i Kyrkans liv och hierarkins ansvarsområde. Det är kanske skäl att framhålla att det icke handlar om en statisk kontinuitet utan rörelse utan uttryckligen om en levande kontinuitet, där allt det grundläggande bevaras även om de yttre formerna kan modifieras för att föra fram det oförändrade budskapet i en värld under ständig förvandling. I denna mening är kontinuiteten ett bestående värde i den ortodoxa traditionen.

Allt som vi ser i Kyrkans liv och vad vi tager emot i Kyrkans förkunnelse är avsett att uttrycka kontinuiteten i fråga: de heliga bilderna, de sakrala föremålen, den kyrkliga konsten, skrudarna, det liturgiska livet i alla des rikedom. Vi kan även hävda att genom kontinuiteten finns forntiden närvarande i nuet eller att Bysans lever än i dag på ett konkret sätt i Kyrkan av i dag genom det arv som kontinuiteten representerar och uttrycker.

För den ortodoxa bildningstraditionen är både enheten och kontinuiteten av vikt, icke i statisk bemärkelse utan i den levande kontinuiteten till vilken vi har hänvisat. Att främja och bevara en kulturtradition av denna karaktär ingår på ett naturligt sätt i hierarkins ansvar och verksamhet. Det är fråga om en tradition som bygger på bestående värden och som därför stöder både direkt och indirekt hierarkins centrala teologiska uppgift.

Där hierarkin följer denna väg, där uppstår en värdefull gränsdragning mellan positivt och negativt och där finner de troende rätta vägvisare för Kristi efterföljelse i tro och liv.

Av Metropolit Johannes av Nicaea

Visst finns det en etnisk faktor som förenar de mest framstående tänkarna inom nyliberalismen och kritisk teori. Den relevanta frågan är emellertid vad författare som Ayn Rand och Robert Nozick har gemensamt med författare som Theodore Adorno, Max Horkheimer och deras syntes av Marx och Freud? Det som förenar är att de antingen explicit eller indirekt attackerar den kristna moralen. Ayn Rands moralfilosofi och idealisering av den framgångsrike entreprenören och hennes sågning av den europeiska kulturhistorien som en konflikt mellan ljuset, det vill säga Aristoteles, som slåss mot mörkret, det vill säga  kristendomen, är ett ämne för sig. Men visst finns här beröringspunkter med Theodore Adorno som beskyller kristendomen för att ha lett fram till Auschwitz. Vidare är sexualliberalismen, attacken mot kärnfamiljen och ”kritiken” mot traditionella värdehierarkier en gemensam beröringspunkt. Oavsett om teorin försvarar radikal individualism eller en syn på den heterosexuella familjen som en ”förtryckande” patriarkal institution leder idéerna till liknande sociala konsekvenser, nämligen en dekonstruktion av de värden som traditionella kulturer uppfattat som livsnödvändiga för såväl kulturell gemenskap och identitet som social stabilitet och sammanhållning. Vidare har båda teorier kompletterat varandra att med både “vänster”- och “högerargument” försvara massinvandring, mångkultur och homosexualitet. De flesta av båda skolornas lärjungar bland våra intellektuella eliter har dessutom försvarat fri abort”rätt”. De som organiserade abortresorna till det kommunistiska Polen före lagen om fri abort i Sverige 1974, var nyliberalerna. 

Theodore Adorno

Och om den politiska vänstern har inspirerats av lärjungarna till George Lukács och Theodore Adorno och högern av Milton Friedman, Ayn Rand och Robert Nozicks teorier om individualism och kapitalism, kan vi dessutom förstå deras politiska enhet vad gäller motstånd mot patriotism. Kulturmarxismens påverkan på vår kultur och politik idag kan ju knappast överdrivas då det räcker med att slå upp en dagstidning eller höra en politiker tala om etniska och sexuella minoriteters rättigheter och rasistiska strukturer. Mn bör även komma ihåg att Herbert Marcuses bok Eros and Civilization blev den sexuella revolutionens ”bibel”, liksom den lättillgängliga Ayn Rand och nationalekonomen Milton Friedman hade ett uppgång i popularitet bland högerpolitiker under 80-talet.   

Nu under sommaren planerar jag att läsa om Kevin MacDonalds studier av Kritik Kulturen.

Ayn Rand

Skåneländaren har översatt en polemisk text av den paleokoservative skribenten Charley Reese angående eventuellt anfall mot Iran. Även om han inte är en god libertarian brukar Charley Reese skriva på paleolibertarianska think-tanks som Lew Rockwell.com (min personliga favoritresurs på internet). Charley Reese har även en intressant hemsida där han samlat andra värdefulla artiklar.

Skurknation

 Av Charley Reese

Man får intrycket att det finns en del människor i Washington som tror att Israel eller USA kan bomba Irans kärnreaktorer, flyga hem, och det kommer att vara mission complete.

Det får en att undra om det kanske finns ett virus som går, som gradvis gör folk korkade. Om vi eller Israel anfaller Iran så kommer vi att ha ett nytt krig på halsen. Iranierna kommer inte att borsta av sig ett anfall och bara säga: ”Ni var ena stygga pojkar”.Tänk på hur mycket problem Irak har gett oss. Runt 4 000 döda och 29 000 sårade, en halv biljon dollar i kostnader och siffran stiger fortfarande, och fem år senare kan vi inte säga att landet är pacificerat.

Irak är ett litet land jämfört med Iran. Iran har runt 70 miljoner invånare. Deras berg i väster gränsar till Persiska viken. Med andra ord tittar deras missiler och kanoner ner på USA:s skepp som befinner sig därunder. Och de har gott om missiler, från kortdistans till intermediate-range (runt 2 200 kilometer).

Ännu viktigare är att de, av Ryssland, har utrustats med planetens snabbaste sjömålsrobot. SS-N-22 Sunburn kan flyga i Mach 3 på hög höjd och Mach 2,2 på låg höjd. Det är snabbare än allt i vår arsenal.

Irans konventionella styrkor inkluderar en armé på 540 000 man och 300 000 reserver, inklusive 120 000 iranska gardister specialtränade i okonventionell krigföring. De har fler än 1 600 stridsvagnar och 21 000 andra bepansrade stridsfordon. De har 3 200 artilleripjäser, tre ubåtar, 59 ytstridsfartyg och tio amfibiefartyg.

De har fått hjälp med att rusta sig från Kina, Nordkorea och Ryssland. Till skillnad från Irak så har inte Irans styrkor slitits ned med bombning, krig och sanktioner. De har även ett nytt luftvärnssystem från Ryssland som jag har hört är ganska fräsigt.

Så om du tror att vi eller Israel kan anfalla Iran utan att vänta oss vedergällning, måste jag motvilligt säga att du är en stolle. Om du tror att vi lätt kan hantera Iran i ett fullskaligt krig, måste jag befordra dig till idiot.

Att anfalla Iran skulle vara dårskap, men vi tycks leva i dårskapens tidsålder. Stollar och idioter tog in oss i ett oberättigat krig mot Irak innan vi hade slutfört jobbet i Afghanistan. Nu har vi trupper uppbundna i båda länderna.

Kina har enorma investeringar i, och ett enormt intresse av, Iran och skulle troligtvis se ett anfall som ett hot mot deras nationella intressen. Kina skulle kunna utdela ett tungt slag mot USA utan att behöva göra mer än att dumpa värdepapperna som vi korkat nog har låtit kineserna samla på sig, tack vare handelsunderskottet.

Under några års tid har jag oroat mig över att vi tycks bli mer och mer som det koloniala England – arrogant, rasistiskt, överskattande vår egen kapacitet och underskattande den hos våra fiender. Som det brittiska imperiets öde visar så är det en livsfarlig brist.

Britterna kunde inte drömma om att de ”små gula folken” skulle kunna landstiga från landvägen och ta Singapore från baksidan eller att de skulle sänka den brittiska flottans stolthet, men de gjorde båda sakerna.

Jag antar att ingen i Washington kan föreställa sig iranierna sänkandes ett av våra hangarfartyg i Persiska viken. Hur skulle du gilla att vara presidenten som måste berätta för det amerikanska folket att vi har förlorat ett hangarfartyg för första gången sedan andra världskriget?

Exakt hur iranierna kommer att besvara ett anfall vet jag inte, men de kommer att svara. Enligt vår nuvarande policy skulle vårt angrepp på Iran vara illegalt eftersom Iran, i enlighet med ickespridningsavtalet, har rätt att anrika uran för fredliga ändamål.

Vem hade trott att vi skulle bli skurknationen som begick aggressiva handlingar runt om i världen?

30 juni 2008
© 2008 by King Features Syndicate, Inc.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Charley Reese, den återfinns här:
http://www.lewrockwell.com/reese/reese471.html

None of Our Friggin´ Beeswax

av John Smirak

Det är tragiskt att se ortodoxa kristna döda varandra, i synnerhet i en region där de en gång blev gemensamt förföljda av en ateistisk diktatur. Vi borde alla be för fred i Georgien. Med det sagt så är det tillfredställande att se Vladimir Putin motstå det oansvariga – faktiskt vansinniga – försöket av västvärlden att inringa hans land med klientstater – med målet att koppla samman alla av dem, genom Nato, med USA i en krigsallians. Ta inte miste, om amerikanska interventionister hade fått sin vilja igenom och redan hade införlivat Georgien i Nato, så skulle vi nu vara i krig med ett kärnvapenbeväpnat Ryssland.Kristna i publiken – och andra fans av den gyllene regeln – borde tänka på detta: Hur skulle amerikaner känna det om, under en politisk kris i USA, den ryska regeringen skapade krigsallianser med Mexiko, Kanada, Kuba, Jamaica, och Filippinerna – lovande var och en av dem att de skulle gå i krig till deras försvar? Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig…För att förkasta interventionism så finns det inget behov av att retirera till en nationell själviskhet, ryckandes på våra axlar i likgiltighet inför andras lidande. I stället så borde vi basera vårt motstånd mot amerikansk inblandning på ödmjukhet: Vi saknar kunskapen, visdomen, försiktigheten, för att detaljstyra varje annat land på denna jord.För sjutton, vi klarar oss inte särskilt bra när det gäller att styra vårt eget. Våra banker är på gränsen till att gå omkull, vårt budgetunderskott är ur kontroll, våra större industrier är på tillbakagång, våra ledare är kallsinniga när det gäller väljarnas grundläggande önskemål. (De flesta amerikaner vill komma ut ur Irak och strama åt invandringen: Varför ställs vi inför ett val i Sovjet-stil mellan två olika galjonsfigurer för status quo?).

Med andra ord så har vi ett antal av kännetecknen för begynnelsen av en ”havererad stat”. Det som garanterar vår globala dominans är inte längre en robust ekonomi, utan en massiv kärnvapenarsenal formgiven för att utplåna civila, och en konventionell försvarsbudget större än budgetarna hos alla länder i hela världen tillsammans. Med andra ord så lever vi som galna survivalister i skogarna – vägrande att laga våra latriner och användande våra kreditkort till gränsen för att lagra på oss vapen som vi aldrig kommer att använda.

Med tanke på denna verklighet så skulle det kanske vara bättre för oss om vi skötte våra egna affärer ett tag.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av John Zmirak, den återfinns här:
http://www.takimag.com/sniperstower/article/none_of_our_friggin

Snatteri med förhinder

Av Israel Shamir

En flink grabb hade trott att en plånbok låg obevakad och försökte snatta den. Men till sin förskräckelse hejdades han i sitt tilltag av plånbokens ägare, en kraftig kille. Detta kan vara en ganska bra beskrivning av Saddam Husseins försök att rycka till sig Kuwait. Det passar också in på kriget om Sydossetien.

Georgiens president Saakasjvili trodde att han kunde ta Sydossetien, när ingen såg på, medan alla ivrigt tittade på de olympiska spelen. För att maximera överraskningsmomentet förklarade han knappt tre timmar före angreppet att han aldrig skulle skicka in sina trupper.

Där slutar likheterna. Medan Saddam lyckades ta Kuwait, misslyckades Saakasjvili med att ta över Sydossetien. Också Saakasjvilis strategi var en annan, påminde mera om Israels seger år 1948: han ville ha Ossetien utan dess infödda folk, osseterna. Därför bombade han Sydossetiens huvudstad Tschinvali och vållade därmed en massflykt av folket – omkring trettio tusen eller nästan halva befolkningen tog sig över de höga bergen till den ryska sidan. Ryssarna rullade in och sparkade ut Saakasjvilis trupper.

Så långt är allt gott och väl.

(1) Saakasjvili har endast sig själv att skylla. Hans flörtande, nej grovhångel med Förenta staterna och Israel, hans glödande ryssfientliga känslor, hans kartveliska nationalism har lett honom och hans land i olycka. Liksom den unge Fidel ville han göra sitt land till en tändsticka för att anlägga en världsbrand. Men först brände han sig själv.

(2) Ryssland har uppfyllt sin plikt som imperium. I egenskap av Sovjetunionens efterträdare är det ålagt att garantera sina tidigare medlemsstater något mått av välfärd. Ryssland kunde inte låta Saakasjvili etniskt rensa ut osseterna, och detta också av praktiska skäl: femtio tusen flyktingar från Sydossetien skulle ha destabiliserat Nordkaukasien.

(3) Ryssland visade att det inte bara kan skälla utan bitas också. Sannolikt medför detta att andra på äventyrspolitik inställda grannar, nämligen de proamerikanska ledarna i Polen, Estland och Ukraina, tänker sig för innan de på nytt vädrar sina ryssfientliga känslor.

(4) Ryssland bevisade att det kan använda sin styrka snabbt, effektivt och återhållsamt. Det blev inget av den gamla sovjetiska överdrivna våldsanvändningen. I stället blev det en måttfull och blygsam, väl genomförd militär operation. Det bästa med den var dess korthet, två-tre dagar av verkliga strider och resten bara rensningsaktioner.

(5) Rysslands ledare visade att de inte räds Washingtons retorik. Efter så många år av vanmakt och förödmjukelse är detta en god början.

(6) Ett militärt nederlag kan vara mycket bra för den georgiska själen. Georgierna är underbara människor, varma, vackra, behagliga och givmilda. Men de är också vildsinta nationalister av den stamtänkande sorten. Liksom några av sina grannfolk tenderar de att se andra främst genom etniskt färgade glasögon. Det första georgierna gjorde, när de blev självständiga i svallvågorna av 1917 års ryska revolution, var att fördriva alla armenier och beslagta deras egendom. Också Josef Stalin handlade på georgiskt vis, när han fördrev tjetjenerna från deras berg och tyskarna från Preussen. Etniskt homogent är Georgien ingalunda: förutom den kartveliska majoriteten (eller åtminstone pluraliteten) befolkas landet av flera mindre etniska grupper. Sedan Georgien blev självständigt för andra gången år 1991, har kartvelierna försökt att handskas med minoriteterna med bryska metoder, undergrävt deras kultur och språk och rent av fördrivit dem vid första misstanke. Detta var skälet till att tre självstyrande områden i Georgien beslöt att utträda ur landet. Sydossetien är ett av de tre, men om den kartveliska nationalismen inte hejdas, kan också adjarierna, svanerna och andra etniska grupper resa sig. Det militära nederlaget kanske kan få georgierna att tänka om beträffande sina närmaste grannar.

(7) Även om Ryssland inte skickade in sina trupper för att avsätta Saakasjvili, betyder det inte att ett dylikt resultat vore mindre önskvärt. Saakasjvili är farlig för Georgien, Ryssland, Ossetien och världen. Det var synd att han inte förlorade de allmänna valen för några månader sedan, det var skam att andra kandidater gick en förtidig död till mötes under misstänkta omständigheter eller fängslades. Man må hoppas att Georgiens verkliga patrioter sparkar ut honom och väljer en bättre president, en som står för neutralitet och för vänskap med Georgiens närmaste grannar, däribland Ryssland.

(8) Georgiska kommunister har fördömt Saakasjvilis anfallskrig. De skulle vilja leda sitt land tillbaka till en nära förening med Ryssland. Det är något att begrunda: i sitt brev från Tbilisi säger kommunisterna att många georgier önskar sig ett slut på Saakasjvilis äventyrspolitik.

(9) Ett neutralt och på grannsämja inställt Georgien skulle kunna återförenas med Sydossetien och Abchasien. De kartveliska och mingreliska flyktingarna skulle då kunna återvända till sina byar. Kaukasien är så mångetniskt att ömsesidiga folkfördrivningar och -omflyttningar är oacceptabla.

(10) Det är hög tid att sluta med den georgienfientliga propagandan i Ryssland och den ryssfientliga propagandan på andra håll. Ryssland har en lång tradition av vänskap med de kaukasiska folken, med georgier, osseter, kirkassier. Traditionen står på fast grund genom författare som Leo Tolstoj, Lermontov och Gribojedov. Låt den fortleva. Som marskalk Stalin skulle ha sagt, Saakasjvilier kommer och går, men det georgiska folket för alltid består.

Europeer har visat en bättre förståelse för den ryska aktionen än man hade kunnat vänta sig. Det blev ingen masshysteri, och osseterna fick lägga fram sin syn på saken. Israel stoppade sina leveranser av militärmateriel till Georgien. Medan de amerikanska ledarna svarade på den ryska segern med förutsett hårda ord, avstod de klokt nog från något handlande som hade kunnat stärka Saakasjvilis militära ställning. De hade kunnat slå en luftbro till Tbilisi med amerikanska vapen, de hade kunnat visa mer muskler, men det gjorde de inte.

Detta var den verkliga gåtan med Saakasjvilis fälttåg. Gjorde han det på amerikanernas uppmaning? Handlade han efter egen dumdristighet? Det kan finnas flera förklaringar på gåtan.

(1) Varje georgisk president har försökt att vinna tillbaka de förlorade provinserna, så Saakasjvili kanske beslöt att våga sig på det, kanske härtill förledd av magin i den lyckobringande trefaldiga åttan, då ju hans offensiv inleddes den 8 augusti 2008.

(2) Det kan vara så att Saakasjvili missförstod amerikanerna. Det var detta som hände Saddam Hussein, när han nappade åt sig Kuwait. Han var övertygad om att den amerikanska ambassadören April Glaspie hade givit honom grönt ljus för operationen.

(3) Amerikanerna och Saakasjvili kanske ställde fel prognos. De tolkade den ryska passiviteten i det förflutna såsom förebud om passivitet i framtiden. Den proamerikanska ryska tidningen Gazeta.ru spådde att ryssarna inte skulle förflytta sina styrkor den 8.8 08 och svälja nederlaget, eftersom de i annat fall skulle ha handlat tidigare.

(4) Amerikanerna planerar något slags operation mot Iran och uppmuntrade denna georgiska avledningsmanöver för att hålla ryssarna sysselsatta. Detta skulle kunna alltjämt vara fallet, då ju Ryssland i nuvarande ställning har ett för svagt inflytande i FN för att kunna hantera amerikanska krav eller direkt aggression.

(5) Iran har uttryckt sitt stöd för den ryska operationen och fördömt den georgiska invasionen av Sydossetien. New York Times och liknande tidningar har på ledarplats uttalat att USA inte borde trycka på Ryssland för hårt, detta för att kunna få ett ryskt godkännande av mot Iran riktade sanktioner eller andra åtgärder.

Den version jag förordar är att amerikanerna (och israelerna) uppmuntrade den georgiske presidenten, emedan de gärna ville se hur ryssarna skulle reagera och kunna iaktta hur väl förberedda de ryska väpnade styrkorna var. På militärt språk kallas en dylik mindre operation för ”stridsspaning” eller bara ”känning”. Ingen kunde vara viss om hur den ryska armén skulle operera. År 1996 hade den ryska armén skickats för att återta Groznyj. Den fick fly i oordning och lämna sina brinnande stridsvagnar efter sig. Sedan dess har ryssarna icke avlossat ett enda skott i vredesmod, och de har i mycket varit en gåta för Väst. I en dylik situation finns inget som riktigt kan ersätta faktisk strid, och Saakasjvili gav oavsiktligt Väst detta tillfälle.

Detta är en ganska optimistisk syn, vilket den följande jämförelsen skall klargöra. På 1930-talet konfronterade japanerna, som ockuperade Manchuriet, ryssarna. Japanerna visste inte om sovjetryssarna skulle strida väl eller fly, eftersom de lätt besegrade den ryska tsararmén i 1904-1905 års krig men fick stryk av bolsjevikerna år 1918. Därför genomförde de ett stridsspaningsanfall mot Khalkhyn Gol (Nomonhan) för att ta mått på det ryska motståndet. Efter att general Zjukov förintat deras anfallsstyrka, beslöt de att hålla fred med Ryssland, och trots Hitlers många vädjanden höll sig de japanska trupperna på plats.

Om denna tolkning är riktig, kan vi vara optimistiska. Svaghet inbjuder till krig. De neokonservativa anföll Irak, därför att det var den svagaste länken. Nu har den ryska krigsmakten ådagalagt sin stridsduglighet, de ryska diplomaterna har bekräftat sin förmåga och det ryska samhället visat sig stå anmärkningsvärt enat. Ryssland är inte så svagt att det inbjuder till påtryckningar eller krig.

Översättning av Lars Adelskogh.

Språket, krigets första offer

av Daniel Larisson 

En sak som saknades från de flesta kommentarer om det kortvariga kriget i Georgien var något omnämnande av det förvridna språkbruket i västerländska nyhetsrapporter och kommentars-skriverier. Även om det har funnits en del förnuftiga iakttagare som har diskuterat konflikten i Georgien, så har de flesta rapporter och kommentarer från mainstream-media ihärdigt beskrivit konflikten som ”våldtäkten” av Georgien under vilken deras huvudstad har blivit satt under ”belägring” som en del av en rysk expansionistisk insats (vilken endast är en del av ett påstått mönster av rysk ”expansionism”). Nu råkade det vara så att även om georgisk infrastruktur olyckligtvis utsattes för anfall under det veckolånga kriget, så led inte Georgien av särskilt mycket skövling och plundring i jämförelse med andra större kampanjer under det senaste årtiondet. Det är lärorikt att jämföra skadan som åsamkades av det korta ryska infallet med den tre veckor långa bombningen av Libanon eller det 78 dagar långa kriget mot Serbien, eftersom de omfattande anfallen mot civil infrastruktur i de senare två konflikterna påbörjades nästan genast och fortgick kontinuerligt. Anmärkningsvärt nog så agerade samma militära styrka som faktiskt ödelade Tjetjenien med avsevärt större återhållsamhet än vare sig IAF eller Nato har gjort i sina respektive kampanjer under senare år, men efter några dagars strider i Georgien menade Washington att den ryska reaktionen var ”oproportionerlig” när de tidigare på ett minnesvärt vis hade beskrivit förstörelsen av Libanon som födslosmärtorna hos ett nytt Mellanöstern.Det är uppenbart att Tbilisi aldrig befann sig under belägring i några bemärkelser förutom de mest symboliska, ej heller skedde det någon rysk erövring av områden som de inte redan kontrollerade tidigare den här månaden, vilket inte hindrade George Will från att förklara konflikten som varandes Rysslands ”europeiska erövringskrig”. Mest vanlig, naturligtvis, var frasen ”rysk aggression”, vilken både var inexakt i att beskriva upptrappningen av fientligheterna och skrattretande när den kom från munnarna hos de mest ivriga försvararna av åtskilliga oprovocerade invasioner och bombkampanjer. En mycket märklig sak var användandet av uttrycket expansionism, som reportrar och kommentatorer inte använde för att beskriva georgisk irredentism och Saakasjvilis försök att återta territorier som har varit förlorade för Tbilisi i mer än 15 år, utan istället använde de uttrycket för att beskriva ryska militära försök att stötta upp separatistregionerna som Moskva hade använt som ombud i regionen under samma period. Det tycks vara ganska vanligt nu att kasta etiketterna revanschistiskt och revisionistiskt på Ryssland, när det återigen var den georgiska regeringen som försökte revidera status quo och ägna sig åt själva definitionen av revanschism, som är att utkräva hämnd för tidigare förnedring och nederlag. Orimligheteten av att klistra etiketten expansionistiskt på Ryssland var desto mer tydlig när man beaktade att en av de viktigaste närliggande orsakerna till den senaste omgången spänningar i Kaukasus var erbjudandet att expandera Nato till att innefatta Georgien. Naturligtvis var herr Bush snart tillgänglig för att deklarera att ”dagarna av satellitstater och inflytelsesfärer är bakom oss”, med vilket han, förstås, menade att dagarna då andra makter försökte underminera våra satellitstater och ingripa i vår inflytelsesfär var tänkta att vara över.

Frågan här gäller inte bara användandet av dubbla måttstockar som förändras beroende på vilken regering som utkämpar kriget, hur viktigt det än må vara, utan även det skrämmande språkmissbruk som äger rum i en partilinjes tjänst. Problemet är välkänt nog för kritiker av ideologins och propagandans förvrängande effekter, men det ter sig avslöjande att väldigt få västerländska observatörer ens tycks vara medvetna om att de flesta människor i väst ohämmat medverkar i sådana förvängningar när det gäller Ryssland. Det är inte märkligt att Rysslandspolitiken under många år har varit förvirrad och farlig när de flesta i västvärlden inte ens kan kalla saker vid deras rätta namn.

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Daniel Larison, den återfinns här:
http://www.takimag.com/blogs/article/language_the_first_casualty

Skåneländaren har översatt en intressant artikel av Clyde Wilson. Stort tack till Skåneländaren.

 Vem är för folket?

av Clyde Wilson

Jag har sett ett halvdussin dokumentärer av vänsterkritiker till Irakkriget. De är för det mesta välgjorda och sammanställer avslöjande bevis som blottlägger den enastående slemmigheten hos Bush och de som styr honom. Trots det saknar de helt ärlighet och trovärdighet. Ordet ”Israel” dyker inte upp en enda gång i dessa program – inte ens under diskussioner om de neokonservativa. Man skulle faktiskt aldrig få reda på att det landet existerar om man utgick från dessa framställningar. I vart och ett av fallen försöker de ge intrycket att det företrädesvis är svarta och andra minoriteter som står för stridandet och lidandet. Och i vart och ett av fallen så utgår de från antagandet att amerikaner är förpliktade att sprida godhet runt världen – de vill bara göra det på ett annorlunda vis. Dessa liberaler är inte mer kapabla att fokusera på en realistisk strävan efter det verkliga, levande amerikanska folkets välgång än vad idiot-republikanerna som de klär av är.Detta, tror jag, är en del av förklaringen till varför det har varit omöjligt för demokraterna att göra någonting för att hämma kriget. Det förklarar faktiskt en hel del om varför amerikansk politisk diskurs är så totalt urvattnad och oförmögen att klarlägga någon verklig lösning på något problem överhuvudtaget. Vi har en miljödebatt mellan fanatiska trädkramare på ena sidan och storföretagsplundrare på den andra. Var finns det förnuftiga argumentet för kristet förvaltarskap? Båda sidor är berusade av abstraktioner, oemotsagd falsk fromhet, och kortsynt egenintresse. Minns ni de två energiska motsatta sidorna under Vietnam-fälttåget? Ingen av sidorna beaktade vad som var bra för det amerikanska folket, bara vad som var lämpligt för utländska insatser, vilka tas för givna. Våra härskare har inget förflutet och ingen känsla för att eftervärlden bör värnas om. Det amerikanska samhället som sådant existerar inte längre som en politisk referenspunkt. Det är inte konstigt att det levande amerikanska folket öppet byts ut mot främlingar med hela det nationella etablissemangets tysta medgivande. Det är inte lätt att bevara någonting som inte existerar.2/9/2008  

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Clyde N. Wilson, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=718
Normalt sett publiceras inga kommentarer på denna webbplats, men det går bra att kontakta Skåneländaren genom kommentar-funktionen.
 

Skåneländaren har översatt en text av Srdja Trifkovic som analyserar världsläget efter kriget i Georgien. Srdja skriver i den paleokonservativa tidskriften Chronicles.

Ett storkrig: inte bara rykten

av Srdja Trifkovic 

Relationskrisen mellan Förenta staterna och Ryssland rörande Georgien förebådar starten på en särdeles farlig världspolitisk period: den asymmetriska multipolaritetens era. Ett storkrig mellan två eller flera stormakter är mer sannolikt under denna konfiguration än under någon annat system för global balans som historien känner till.

Det mest stabila systemet är bipolaritet baserad på doktrinen Mutual Assured Destruction (MAD), vilket var rådande från 1950-talet fram till slutet på kalla kriget. De båda supermakternas medvetenhet om att de skulle åsamka varandra eller sina allierade svår och oundviklig ömsesidig skada i ett kärnvapenkrig ackompanjerades av godtagandet att båda hade en sfär för dominans eller vitala intressen som inte borde kränkas. Med Brest-Litovsk och Barbarossa i minnet tänkte Stalin ”förvandla länderna som hade erövrats av sovjetiska arméer till buffertzoner för att skydda Ryssland” (Kissinger). Den västerländska motsvarigheten, även den i grunden defensiv, definierades av Trumandoktrinen (1947). Krig via ombud utkämpades i gråzonen över hela tredje världen, i synnerhet i Mellanöstern, men de begränsades till lokala företeelser även när en supermakt var direkt involverad (Vietnam, Afghanistan). Denna modell var dock en produkt av unika omständigheter utan några fullgoda historiska precedensfall, vilka troligtvis inte kommer att upprepas under överskådlig framtid.

Den mest stabila modellen för internationella relationer som både är historiskt återkommande och strukturellt upprepningsbar i framtiden är maktbalanssystemet där ingen enskild stormakt är fysiskt kapabel eller politiskt villig att sträva efter hegemoni. Denna modell var förhärskande från Westfaliska freden (1648) till Napoleon, från Waterloo till runt år 1900, och från Versailles till 1933. Den kräver en relativ jämvikt mellan nyckelmakterna (vanligtvis fem till sju) som håller varandra i schack och verkar inom ett erkänt regelverk som har blivit känt som ”folkrätt”. Krig mellan stormakter inträffar (Solferino, Krim, Sadowa…), men de är begränsade till omfattning och intensitet eftersom de stridande parterna tyst accepterar sin(a) motståndares grundläggande legitimitet och fortsatta existens.

Om en av makterna blir påtagligt starkare än andra och om dess beslutsfattande elit internaliserar en ideologi som kräver eller åtminstone rättfärdigar hegemoni, så kommer det i grunden instabila systemet av asymmetrisk multipolaritet att uppstå. Inte i något av de tre kända fallen – det napoleoniska Frankrike efter 1799, Kaiserriket från runt 1900, och det tredje riket efter 1933 – kunde utmaningen redas ut utan ett storkrig.

Förenta staternas regering agerar nu på ett sätt som strukturellt påminner om dessa tre makter. Efter att ha utropat sig som ledaren för ett inbillat ”internationellt samfund” så går den längre än någon tidigare hegemon in spe genom att behandla hela världen som Amerikas intressesfär. Som jag påpekade för två veckor sedan så kom den formella kodifieringen i National Security Strategy från september 2002, vilken framförde hotet om en värld där Förenta staterna dominerar politiskt, militärt, och ekonomiskt och agerar unilateralt mot ”skurkstater” och ”potentiellt fientliga makter”, och även agerar så i ett försök att få slut på ”destruktiva nationella rivaliteter”. För det ändamålet lovade administrationen ”att hålla den militära styrkan bortom utmaning, för att på så vis göra destabiliserande kapprustningar av det slag som förekommit under andra eror meningslösa, och begränsa rivaliteter till handel och andra fredliga aktiviteter.”

Varje försök från en enskild makt att hålla sin militära styrka bortom utmaning är i grunden destabiliserande och resulterar – förr eller senare – i framväxten av en effektiv motkoalition. Napoleon mötte slutligen en i die Völkerschlacht vid Leipzig 1813. ”Det finns ingen maktbalans i Europa förutom mig och mina tjugofyra armékårer”, så löd Kaiserns välkända skryt år 1901. Inom några år så var han även i gång med att bygga en högsjöflotta, vilket fick alarmklockor att ringa i London. Vid år 1907 så framkallade det vilhelminska Tyskland en motkoalition som till och med fick traditionella rivaler som Storbritannien och Ryssland att gå samman (de senare blev ersatta av Förenta staterna 1917). Och vad gäller det allra senaste Griff nach der Weltmacht, så var Tyskland vid den andra decemberveckan 1941 oåterkalleligt dömt till ytterligare ett nederlag.

Ett tidigt men säkert symptom på verksam destabiliserande asymmetri är den eventuella hegemonens tendens till att göra anspråk på en kontinuerligt expanderande inflytelsesfär eller ingrepp på sina rivalers bekostnad. I upptakten till 1914 förebådades detta av Krüger-telegrammet (1896) och exemplifierades av Tysklands anbud att bygga järnvägen från Berlin till Bagdad (1903) och av den första Marockokrisen (1905). Varken Napoleon eller Hitler kände några ”naturliga” gränser men deras ambitioner var väsentligen begränsade till Europa. Med dagens Förenta stater är nymodigheten att dessa ambitioner sträcker sig – bokstavligen – till hela världen. Inte bara det västra halvklotet, inte bara det ”gamla Europa”, Japan, eller Israel, utan även Taiwan, Korea, och sådana osannolika platser som Georgien, Estland, Kosovo, eller Bosnien, anses ha vital betydelse. Amerika gör nu i praktiken anspråk på själva jordklotet som sin inflytelsesfär, Rysslands kaukasiska, europeiska och centralasiatiska bakgårdar är inkluderade med eftertryck.

För fyra veckor sedan blev spelet självt oroväckande asymmetriskt. För Amerika är det fortfarande ideologiskt, men för Ryssland har det blivit existensiellt. Ryssland agerar nu som en konservativ, europeisk makt från tiden före 1914 i det att de söker skydda sitt ”nära utland”. Amerika agerar som en global revolutionär makt, vars ”nära utland” bokstavligt talat är överallt.

Det är därför meningslöst för Ryssland att försöka ”hantera” krisen på ett för-1914-sätt och hoppas på någon svårfångad uppmjukning hos den motsatta sidan, för kalkylerna i Washington är inte rationella. Motstrategin av oförutsägbarhet, exemplifierad av Medvedevs erkännande av Sydossetien och Abchazien, är dock ett synnerligen rationellt svar. Än kan det tvinga återstoden av förstånd inom the Beltway – och i synnerhet i Pentagon – till att försöka utöva en del vuxen övervakning över båda partiers ”foreign policy community” av rökare inne i ammunitionsförrådet.

3/9/2008

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Srdja Trifkovic, den återfinns här:
http://www.chroniclesmagazine.org/?p=719